Imorse vid halv fem var vi framme i Pokara och checkade in pa ett helt ok guesthouse, egen toalett, rena lakan och 25kr/natten.

Nu bor vi precis jamte Nepals storstya sjo, omringade av berg och med utsikt over Himalayas snokladda toppar i fjarran.

Det ar svart att beskriva allt det vackra och nastan lika svart att fa kort som gor vyerna rattvisa.

Jag skulle vilja komma tillbaka till Nepal for att pa riktigt utforska dessa marker. Vandra Anapurna runt och verkligen ha tid att se Himalaya pa nara hall men det far som sagt bli nagon annan gang. Nu ska vi se till att gor alite dagsutflykter, till fots, till hast och i kajak. Det kommer att bli undertbart det ocksa.

Sen ska jag dessutom passa pa att njuta av det faktum att jag vistas i detta vackra och rena land. I ett land dar mannen inte konstant stirrar efter en och dar klimatet ar riktigt behagligt (tank svensk sommarvarme med lite smakyliga natter).

Efter en dag i Katemandu tog vi bussen norr ut, nastan anda upp till den tibetanska gransen. Dar bodde vi pa ett fantastiskt stalle mitt i bergen. Det var en otroligt rofylld plats med vackra grasmattor, blomsterarrangemang, stenlagda gangar och ljuslyktor overallt. Boendet bestod av stora talt i vilka de placerat riktiga sangar och lite mobler. Det var befriande att bo sa nara naturen och faktiskt kunna hora bade syrsor och fagelsang. 

Forsta dagen gjorde vi Canyoning (klattring nerfor vattenfall) och andra dagen hoppade Lisen Bungy Jump, sjalv tittade jag pa. Hojdskracken sa at mig att inte gora det for allt i varlden.

Fem steg upp for en stege och helt plotsligt satt vi pa busstaket. I borjan var det bara Lisen, jag och bussagaren som satt dar uppe och njot av solen och det standiga flaktandet. Allt eftersom vi akte fylldes dock taket med den ene resenaren efter den andra och tillslut var vi sakert 20 pers som trangdes om utrymme.

Resan till Katemandu tog 10 timmar men med utsikt over Nepals underbara landskap var det inte speciellt pafrestande. Att ligga dar pa taket med panoramautsikt over bergen, dalarna, vattenfallen, forsarna och de sma byarna var maktigt och egentligen hade resan lika val kunnat vara wn guidad dagstur.

Mycket har hant sen jag sist satt framfor en dator.

Fran Varanassi satte sig Ylle, Jannica, Lisen och Moa pa en skumpig nattbuss upp till Sunali, (gransstationen mellan Indien och Nepal). Efter ett par timmars akande ar det kisspause och nar vi kommer tillbaka in i bussen efter nagra minuter av benstrackande upptacker Ylle att nagon stulit hennes vaska. Vaskan i vilken inte bara planbok, visakort och mobil lag, utan aven hennes och Jannicas pass. Vi letade igenom bussen och gatorna runt om oss men hittade ingen vaska. Den var borta.

Val framme i Sunauli kommer vi darfor inte langre. Utan pass kommer vi inte in i Nepal och narmsta svenska ambassad ligger i Dheli.

Jannica och Ylle vander darfor vid gransen med sikte mot Dheli och ett par temporara pass...vad hande sen?

Sa var de bara tva - Jag och Lisen fick vara visum och vandrade med spanning in pa nepalesiskty teritorium. Som att nagon knappt med fingrarna kande vi skillnaden. Helt plotsligt var det inte lika manga styirrande man, inte lika manga forsaljare och betyudligt mindre skrap. Redan dar tyckte vi att Nepal var ett fantastiskt land.

Skrev precis ett skitlangt meddelande som datorn bestamde sig for att inte publicera. Hinner inte skriva om det men kontentan var:

bastuhet 32timmars lang tagresa tillsammans med en hord av stirrande indiska man ledde oss till Varanasi.

Val i Varanassi tittade vi ut det trevligaste poolhotellet vi kunde hitta och brast nastan i grat infor asynen av en ACflakt. Det ar markligt hur sma saker kan gora sa stor skillnad. Bade AC och pool - nu ar det semester!

Nere i staden, langst Gagnes strand mottes vi av ett lugn jag bara varit med om ett par ganger i mitt liv och dar passade jag aven pa att sjosatta ett par ljus som ska lata lycka och karlek folja mitt liv, det kanns betryggande.

Ikvall satter vi oss pa en skumpig buss som ska ta oss 16h norrut, till den Nepalesiska orten jag glomt namnet pa men som borjar pa P.

Klockan är kvart över tio.

Det är 35 grader varmt, vidstilla, och strålande sol bakom ett lätt disigt hölje. Min hjärna arbetar på Indiskt högvarv, med svenskt vokabulär skulle det nog närmast beskrivas som ett huvud fyllt med sirap (lite lagom trögt och klibbigt). Det enda som verkar råda bot på denna dåsighet är ordentligt ACberikade ställen med starkt kaffe. Valet står mellan Woodside In och Barrista. Idag blir det Woodside, så snart de behagar öppna vill säga.

Idag är det en pressrelease som står på schemat, en pressrelease, lite övrig text och studiohäng. För att vara här måste jag säga att det är en ganska planerad dag.

Är det något jag har blivit bra på sen jag kom hit så är det att bara vara. Att bara vara och att göra det yttersta för att fånga de möjligheter som dyker upp. Detta är ett land byggt på flexibilitet och osäkerhet. Att planera saker i förväg är för det mesta bara bortkastat eftersom saker ändrar sig precis hela tiden.

För mig personligen är detta säkerligen jättenyttigt eftersom jag har en tendens att planera allt ner till minsta detalj och aldrig riktigt vill lämna något åt slumpen. Dock har jag lite svårt att fullt ut tro på arbetssättet, jag tycker fortfarande att det är ineffektivt och svårrott. Det är min ständiga utmaning men i slutändan leder det förhoppningsvis till något bra.

På fredag, eller natten mot lördag bär det av. 31h med tåg norrut, bort från Mumbai. En resa som kommer att ta oss geom halva Indien och ge oss tillfälle att verkligen se ladet.

Första stopp blir Varanassi där vi ska se soluppgången över Gagnes och de dagliga likbålen. Sedan fortsätter vi tio timmar med buss till något jag längtar så efter, till bergen. Till Nepal!

Under dryga veckan kommer vi andas frisk bergsluft, kajaka i rent vatten och insupa så mycket skönhet att vi klarar oss resten av tiden här.

Vi fixade tågbiljetterna imorse och vissa saker är helt galet billiga i detta landet, för vår långresa med tåget betalade vi 1700 rupis, delat på oss fyra blir det drygt 60sek var, här har SJ något att lära...

Åh, var precis inne och deklarerade och det var ju ett fantastiskt besked, massa guldpengar tillbaka. Här har jag gått och oroat mig helt i onöden =)

Det finns en liten vrå i mitt hjärta som har varit fullt av saknad de senaste dagarna. Det finns så många i vilkas liv jag är van att få ta del, helt plötsligt har det varit borta och saknaden har gnagt. Nu fylls hela denna vrå av kärlek. Kärlek till alla fina!

Igår var en helt galen, märklig, konstig och otrolig dag. En sån här dag som bara händer i detta landet, här händer mycket otippat.

För ett par veckor sedan råkade jag sitta och surfa bredvid en indisk man och av en händelse började vi prata. Jag berättade om Kaospiloterna och om vårt arbete med Pangea Day. Han berättade om sin syster som var dokumentärfilmare och vi sa att vi skulle ta ett möte.

Sen kom det massa saker i vägen, det var Goa och sen blev jag sjuk osv.

Nu hade vi iaf bestämt möte igår och vi skulle ses på något som heter The Candy Breach Club. Det är någonstans här galenskapen startar. För efter att ha hämtat upp en av Mumbais ledande modeskapare Veronica träder vi in i en helt annan värld. Breach Candy Club är en skyddad verkstad, så lågt från gatornas dammande smuts, tiggarnas envisa händer och bilarnas ivriga tutande.

Jag finner mig själv sittandes i bikini, i en solstol med en mode hot shot till höger och en mäktig affärsman till vänster om mig. Vi är en grupp på sex/sju personer som alla kommit till Mumbai genom jobbet och ingen verkar ha en tanke på att stanna kvar mer än ett par år. Gång på gång hör jag om svårigheterna med att leva här och det lugnar mig lite. Helt plötsligt inser jag att vi kanske inte bara är gnälliga kanske är denna staden en utmaning för de flesta.

Samtidigt vet jag att alla vi som sitter där har ett val, detta är en klubb för de välbärgade och när som helst kan vi plocka ihop vårt pick och pack och flytta vidare, hem igen eller någon annanstans. Kanske är den tanken räddningen, kanske är den tanken just vad som gör anpassningen så svår. På något sätt lever vi alla med ena foten utanför Mumbai och inget tvingar oss att omfamna den nya kulturen fullt ut.

Tankarna tar slut och medan jag tar ett dopp i den enorma poolen fylls jag av blandade känslor. Å ena sidan njuter jag av friheten, av att kunna simma i rent vatten, gå runt i bikini och sitta på en gräsmatta (helt öppet) utan att någon tittar på mig. Samtidigt kan jag inte låta bli att känna det absurda i det hela. Klubben är så sluten, så tydligt öppen bara för det lyckliga få och jag befinner mitt i det. Mitt i ett sammanhang där den sociala uppdelning blir som tydligast. Mitt i det jag så många gånger tagit avstånd från och i vissa fall även föraktat. Var finns jämlikheten? Hur fick jag rätten att simma i en gigantisk pool när så många utanför knappt har rent dricksvatten?

Å andra sidan vill jag inte därifrån, för på klubben finns en annan jämlikhet, den jag har suktat så efter, på klubben är jag en människa igen, jag är mer än mitt yttre, jag är en person. Jag är kvinna på samma villkor som männen är män.

När jag imorse var ute och handlade mjölk och man efter man återigen kommenterade mitt utseende och granskade hela min kropp med blicken kände jag ilska uppblandat med frustration. Ilskan är en reaktion på ett beteende jag inte kan förlika mig med medan denna frustration handlar mer om att beteendet genererar flykt. Att ständigt bli bemött som ett objekt får mig och många av mina vänner att fly, bort från var mans Mumbai till de sammanhang där vi känner oss hemma. In i en värld av lyx och glamour, en värld av välutbildade intellektuella indier och otaliga européer. Men den lilla världen är begräsad, den är några få förunnad och den tydliggör de enorma skillnaderna i detta land. Jag är frustrerad över att inte orka ta del av det vardagliga Indien och över att ständigt känna mig exkluderad.

Kaske låter det paradoxalt och kanske är det precis vad det är. Det är en konstant dubbelhet, inte vilja bli uttittad, synad, samtidigt vilja bli sedd.

Ju fler som tolkar mig efter mitt yttre desto större blir min önskan om att bli sedd för allt där bakom.

Ibland känns det som att mina kaospiloter är de enda här nere som verkligen ser mig, resten verkar inte bry sig om mer än att jag är en västerländs tjej med långt blont hårsvall.

Det är en mäsklig känsla att gå in på ett ställe och veta att man mer eller mindre kan få vem som helst där inne (sex eller giftemår - your choice!) me inte för att jag är den jag är utan för att jag är västerlänning.

Samma sak gäller när det kommer till kontakter och nya bekantskaper. Det är otroligt lätt att komma i kontakt och träffa nytt folk men ibland käns det som att man mest av allt är ett uppvisningsföremål, ett utställningsobjekt.

Ett annat fint exempel är de otaliga gånger man blir ombedd att fotograferas tillsammans med en eller flera Indier. Folk man aldrig träffat kommer fram och vill föreviga ett ögonblik i samvaro med en svensk tjej som jag själv.

Det är lite speciellt samtidigt som denna idealisering förenklar vårt arbete enormt eftersom vi enklet får fatt i det kontaktnät vi vill ha och söker. Till och från blir det dock lite mycket och hela mitt inre skriker efter uppmärksammande. Min personlighet vill ha uppskattning samtidigt som mitt yttre helst vill lösas upp och bli osynligt.

Det var Johannas två vänner som först påpekade det för oss.

Trots att vi klagar över smuts och värme, över männens blickar och den dåliga luften så lever vi på många sätt som ett gäng prinsar och prinsessor här nere.

Några hushållssysslor har vi knappt. Vi äter ute 2-3 gånger om dagen så matlagning slipper vi, likaså diskadet. Vi skickar iväg våra kläder på tvätt och får tillbaka den ren och nymanglad.

Vi går på inneklubbar och dricker drinkar på lyxterasser, efterfestar på lyxjachter och blir inbjudna till bruncher och barbeques på olika privatklubbar. Imorgon väntar The Candy Breach Club.

När vi är ute blir vi inte sällan VIPbehandlade och vi har tillräckligt med pengar för att kunna shoppa desigerkläder i glamourösa butiker.

 När vi tröttnar på kallduschar, smuts och stela kroppar bokar vi massager, manikyrer och gymtider.

Det värsta med det hela är att vi faktiskt inte ens reflekterat över det.

På vårt rum med den tjutande fläkten, myggorna, småkrypen och damlagren har vi inte insett att vi på många sätt faktiskt i flärd. Som prinsar och prinsessor, som Jet-Setare eller åtminstone som några med ena foten i sociteten.

Tog en shoppingrunda imorse, eller det var nog snarare mitt på dagen. Jag satt länge med min kaffe och väntade på att affärerna skulle slå upp sina välkomnade portar. Sen blev det två timmar av konstant irrande. Jag var på jakt efter ett par välbehövda träningsskor, letandet var ganska angenämt samtidigt som jag än en gång blev medveten om att inte ens det mista projekt är enkelt här. Snabbt insåg jag att här gäller principen allt eller inget. Valet stod alltså mellan ett par riktigt bra träningsskor i prisklassen 800-2000sek eller ett par ganska så sunkiga i prisklassen 80-400sek.

Eftersom jag inte vill behöva släpa hem några onödiga grejer kändes det dumt att köpa ett par riktigt fina samtidigt hatar jag att känna mig sunkig när jag tränar (det tar liksom bort lite av glädjen).

Till slut, efter många prövningar, prutningar och tillrop bestämde jag mig. Här ska tilläggas att expediterna i denna stad inte är att lita på, oavsett om skon var fyra nummer för stor, två nummer för liten eller av modellen flip-flop var den enda feedbacken jag fick –PERFECT!

Men hur som, efter mycket velande bestämde jag mig. Jag körde på pimpvarianten.

När jag nu går och tränar kommer jag aldrig att kunna göra det obemärkt. Skorna är guldiga med små guldnitar på, till detta köpte jag ett par svarta träningsbyxor och ett matchande träningslinne med guldigt Adidastryck på.

Jag tror att Indien är förödande för min smak…

(å andra sidan vet jag inte om rosa träningsoveraller är så mycket bättre…)

Läste på min vackra vän Annas blogg något helt underbart. Det underbara kan förkortas till: "För Sent För Edelweiss".

Hon verkade inte helt övertygad än, kanke hade det något med förväntningarna att göra.

Mina är också höga, bara genom att nudda vid titlarna,

"Kärlek är ett brev skickat tusen gånger",

"Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din" och

"Sång i buss på villovägar" blir jag helt galet förväntansfull.

Håkan är ju alltid Håkan.

Håkan är ju alltid genialisk.

återuppstånden.

Efter tre dygns obarmhärtig bakterieinvation är jag nu människa igen. Farbror doktorn har varit förbi gång på gång och injecerat sammanlagt sju sprutor i skinkan på mig. Sprutor med okänt inehåll och sjukt bra verkan...

Nu är jag dock med i matchen igen, ett par kilo lättare, ganska många 1000-rupis fattigare och med en nyvunnen respekt för den indiska bakteriefloran.