Jag länkar sällan till andra bloggar, än mer sällan länkar jag till bloggar som har med barn att göra. Jag ska göra ett undantag.

Av en händelse leddes jag av en länk in på Marcus Birros blogg och ett inlägg från en pappa till sitt ofödda barn.

Jag kom att tänka på en intervju jag såg imorse där det talades om barn i fosterhem och den grymhet som drabbar ett barn som inte får lov att bli älskat.

Jag fällde en tår ska jag erkänna, en tår för att det var så mycket kärlek i Birros brev till sitt barn men även för allt det orättvisa i att inte alla barn får möta den kärleken. En kärlek som borde vara den mest självklara och jag byter tåren mot ilska.

Snart är jag färdig. Snart har tre år i Malmö gått och tre år som varit de tre mest fantastiska år jag upplevt är slut.

Vissa säger att det är nu, när vi slutar som vi blir Kaospiloter. Att det först är nu när vi färdigutbildade står på egna ben som vi ´med full rätt kan kalla oss Kaospiloter. Andra säger att vi nu avslutat vår resa som kaospiloter. Att vi pilotat under tre år och nu är redo att ta värden för vad den är med de vi är. Hitta passande benämningar på våra kunskaper, slopa mailen som slutar med @kaospilot.se och bli de yrkesverksamma vi vill vara.

Och vad var det jag blev? Vad är det jag är?

Det sägs att: 

"På utbildningen Kaospilot utbildas entreprenörer på ett sätt som ingen annan kan. Utgångspunkten är att både hjärta och hjärna skall vara med. Att du bryr dig om vår planet lika mycket som din egen plånbok. Och att ditt egenintresse verkligen kan kombineras med ett positivt bidrag till mänskligheten...
Kaospiloter hör till en ny generation nyfikna och kreativa unga människor med förmågan att starta, utveckla och leda nya företag och tillföra värderingstänkande till samhällets många olika agendor".

Ibland vet jag i hjärtat att det är på precis detta sätt. Jag har genomgått tre otrligt intensiva och givande år på en utbildning som saknar motstycke.

Ibland fylls jag av frustration över att omvärlden fortfarande inte verkar helt redo att se allt vad denna utbildning är och allt vad den gör för människor.

Än har jag några månader kvar och jag ska göra vad jag kan för att suga åt mig av allt det sista jag kan få ut och använda varenda korn av förberedelse jag kan få för att kunna lämna utbildningen med en känsla av att ha varit på rätt plats och fått ut rätt saker på alla plan under alla tid.

Igår när jag satt och lyssnade på något av mindre vikt dök det upp ett par bilder på stolsryggen framför mig. Två lätt strålande symbolbilder.

Jag har lite prblem med att tolka dem men hoppas att det klanar snart.

Efter att ha spenderat över två dygn framför en brasa, i ett hus, ute på landet är jag tillbaka i stan. Lite trist känns det allt.

Det var så skönt att sitta där vid brasan, se vedträ efter vedträ fatta eld, brinna, bli till glöd och förkolna.

Det var skönt att vara fri från datorer och tv-apparater, från internet och slösurfande.

Jag tyckte om det. Det var bondromantik.

”ledarskap handlar om att till människor kommunicera deras värde och potential så tydligt att de upptäcker dessa egenskaper hos sig själva.”

Jag blev invigd i en ny klubb idag, klubben för de som hittat den undangömda sturekatten.

Sturekatten är ett fik från 1700-talet med tillhörande brödbod. Placerat mitt i stan, bara några meter från tunnelbanan östermalmstorg hittar man detta lite hemliga och osannolika fik. Över en gård och upp ett par trappor i ett gammalt hus på Riddargatan ligger den våning där Sturekatten huserar.

Våningen var en gång ägarinnan Anna Skog och hennes syster Hildegards privata lägenhet. De flyttade in år 1941 och många av de möbler som finns på Sturekatten idag samlade systrarna ihop under en lång tid. 

På Sturekatten härskar ett glatt överdåd av stilarter och rummen har sin personliga stämning med tavlor över väggarna, virkade dukar på borden, vackra prydnadsföremål i hyllor samt sköna soffor att njuta sin fika i. I kassan står en gammal, manuell kassaapparat och bredvid står personalen klädda i traditionella vita och vackra spetsförkläden. 

Sturekatten är ett café utan bakgrundsmusik, utan hetsiga take away kunder och perfekt för lågmälda samtal.

Jag kan bidra med tron på att vi genom kommunikation kan:

lyfta fram, frigöra och ge plats åt varje människas fulla potential.

Jag tänkte att jag kanske skulle göra ännu ett försök.

Nytt år = nytt försök.

Det är märkligt det där med vanor.

Lita starka som de kan vara kan även avsaknaden av dem klinga.

Någon har sagt mig att 21 gånger behöver man göra en sak innan den fastnar och blir till en vana. Eftersom jag nu säkerligen missat 21 bloggtillfällen borde detta innebära att jag skapat mig en vana av att inte blogga. För att åter införa denna måste jag nu efter bästa kraft texta in minst 21 inlägg, sen mina damer ch herrar är vi på banan igen!

LOVE IS EVERYTHING. Life is too short to live without love. Let's climb Kilimanjaro together. Let's kayak down Ångermanälven together. Let's go camping beside Arlanda's landing strip together. Let's go to the Munich beer-festival together. Let's go where love is, together.

Reklam kan vara mycket. Bra reklam kan även det vara mycket.

Själv blir jag lite tagen av Björn Borgs nya kärlekskampanj. Vackra budskap stärkta av vackra bilder på vackra människor. Och ett helt marknadsföringskoncept som genom flera kanaler stärker och underbygger budskapet. Snyggt!

Hade ett ganska kort samtal med en person för inte så länge sedan. Han fick igång mina tankar kring vardagslycka och vad det är som gör att vi vissa gånger inte kan se vårt livs totala värde.

Det verkar som att vi ibland har svårt att se genom specifika hinder och därför gör oss blinda på den lycka som väntar oss där bakom.

Den där vardagslyckan som när den infinner sig känns så naturlig, på något sätt bara ligger där, tunn och flyktig som ett rosa dimmtäcke. Vardagslyckan ger plats och föder oss, den får oss att orka göra, utvecklas och vara. Den får oss att må bra och tycka om oss själva, den får oss att bi nyfikna och gilla andra. 

Min upplevelse är att vardagslyckan ibland kan behöva kickstartas. Den kan behöva dammas av och återupptäckas.

Efter att ha googlat runt ett tag på ämnet verkar det vara två faktorer som mer än andra har tendensen att lyfta vår lycka.

Det första är kärlek och det andra är känslan av att vara behövd. Kärlek i och med den psykiska och fysiska kontakt den skapar.

Bekräftelsen i det och känslan av att kunna släppa allt och bara följa. Känslan av att vara behövd som i att någon annan ser meningen i vår existens. Kanske är det en av grunderna till människans överlevnad. Vi lever vidare för att någon behöver oss levande…? 

Men varför hindrar vi då stundvis oss själva från att låta lyckoruset komma till oss och sluta sina dimmtyngda höljen över våra axlar? För visst vill vi väl vara vardagslyckliga?  Jag misstänker att vi till och från går så in i våra tankar att vi inte märker vad vi håller på med. På något märkligt sätt kan säkerligen våra lyckohinder komma att bli en slags trygghet. Något vi känner igen, har kontroll över och kan rikta vårat fokus mot.  

Jag vet inte huruvida det går att tänka sig lycklig eller inte. Jag vet dock att det går att tänka sig olycklig och att det vi fokuserar på växer.Så kanske kan man genom att göra vad som krävs för att förändra sina negativa tankar även öppna dörren för den spirande vardagslyckan. 

Jag säger inte att det alltid är enkelt men att det säkerligen är möjligt.

Jag är ganska säker på att jag vet vad jag vill.

På att jag vet vad jag vet och på att jag kan det jag kan.

Jag är dock inte lika säker på att jag kan allt det jag vill eller att jag vill ha det jag kan få.

Genom Anna har raden "allt du vill är på riktigt" blivit både synlig och i fokus. Men kan det verkligen stämma? Kan man få allt man vill?

Om om två personer sitter inne med två motstridiga krafter, vem är det då som drar högsta vinsten och vem går lottlös ur duellen. Är det den som mest trodde på verkligheten? Den som ville mest och därför fick det mesta av allt som var på riktigt?

Om om det inte händer på riktigt, det som vi vill, beror det då på att vi trodde för lite? Eller för att vi helt enkelt inte trodde att det vi ville kunde bli verklighet?

Tydligen har vi på Kaospiloterna helt missförstått det här med mjukstart. Efter att igår kickstartat med en elva timmars reflektionsdag är vi snart inne på andra dagens tionde timme och än är det långt kvar.

Fina människor kommer dock med lika delar glada tillrop och sockertillförsel så vi är hyfsat nöjda.

Ja, nu ska kaospilotskorna på igen. Imorn drar maskineriet igång.

Jag brukar vara skitpeppad och längta efter att få sätta igång. Nu känner jag ett motstånd i hela kroppen. Av någon anledning känns det jobbigt att börja, tungt och svårt.

Jag vill älska kaospiloterna så som jag älskat det tidigare, jag vill bubbla av glädje över att få komma tillbaka och jag vill känna hur hela jag med glädje dras till min kaosfamilj.

Kanske räcker det med att komma in genom dörrarna, med att få ett par kramar och att få sitta ner med alla. Kanske räcker det inte.

Imorgon märker vi det, imorgon drar det igång.

Efter ett par år i ett galet färgsprakande kök, dominerat av knallrosa, rött och pasteller börjar jag tröttna lite.

Ett lugnt kök i svensk 50-tals stil är just nu drömmen. Det hade varit fint det fin skit.

Hemma igen, eller mellanlandad kanske snarare.

Hemma på riktigt är jag först i morgon, hemma i Malmö. Hemma i världens finaste lägenhet, hemma hos världens vackraste sambo. Hemma.

Har haft några underbara dagar på en ö. Eller egentligen låter några dagar vilseledande, knappt ett par dygn är mer riktigt. Kort var det och fort gick det men det var fint att komma dit och skönt att komma iväg.

Nu är det malmö, skola och vardag som väntar, skönt på många sätt men visst hade sommaren kunnat få vara lite längre.