Jag länkar sällan till andra bloggar, än mer sällan länkar jag till bloggar som har med barn att göra. Jag ska göra ett undantag.

Av en händelse leddes jag av en länk in på Marcus Birros blogg och ett inlägg från en pappa till sitt ofödda barn.

Jag kom att tänka på en intervju jag såg imorse där det talades om barn i fosterhem och den grymhet som drabbar ett barn som inte får lov att bli älskat.

Jag fällde en tår ska jag erkänna, en tår för att det var så mycket kärlek i Birros brev till sitt barn men även för allt det orättvisa i att inte alla barn får möta den kärleken. En kärlek som borde vara den mest självklara och jag byter tåren mot ilska.

Snart är jag färdig. Snart har tre år i Malmö gått och tre år som varit de tre mest fantastiska år jag upplevt är slut.

Vissa säger att det är nu, när vi slutar som vi blir Kaospiloter. Att det först är nu när vi färdigutbildade står på egna ben som vi ´med full rätt kan kalla oss Kaospiloter. Andra säger att vi nu avslutat vår resa som kaospiloter. Att vi pilotat under tre år och nu är redo att ta värden för vad den är med de vi är. Hitta passande benämningar på våra kunskaper, slopa mailen som slutar med @kaospilot.se och bli de yrkesverksamma vi vill vara.

Och vad var det jag blev? Vad är det jag är?

Det sägs att: 

"På utbildningen Kaospilot utbildas entreprenörer på ett sätt som ingen annan kan. Utgångspunkten är att både hjärta och hjärna skall vara med. Att du bryr dig om vår planet lika mycket som din egen plånbok. Och att ditt egenintresse verkligen kan kombineras med ett positivt bidrag till mänskligheten...
Kaospiloter hör till en ny generation nyfikna och kreativa unga människor med förmågan att starta, utveckla och leda nya företag och tillföra värderingstänkande till samhällets många olika agendor".

Ibland vet jag i hjärtat att det är på precis detta sätt. Jag har genomgått tre otrligt intensiva och givande år på en utbildning som saknar motstycke.

Ibland fylls jag av frustration över att omvärlden fortfarande inte verkar helt redo att se allt vad denna utbildning är och allt vad den gör för människor.

Än har jag några månader kvar och jag ska göra vad jag kan för att suga åt mig av allt det sista jag kan få ut och använda varenda korn av förberedelse jag kan få för att kunna lämna utbildningen med en känsla av att ha varit på rätt plats och fått ut rätt saker på alla plan under alla tid.

Igår när jag satt och lyssnade på något av mindre vikt dök det upp ett par bilder på stolsryggen framför mig. Två lätt strålande symbolbilder.

Jag har lite prblem med att tolka dem men hoppas att det klanar snart.

Efter att ha spenderat över två dygn framför en brasa, i ett hus, ute på landet är jag tillbaka i stan. Lite trist känns det allt.

Det var så skönt att sitta där vid brasan, se vedträ efter vedträ fatta eld, brinna, bli till glöd och förkolna.

Det var skönt att vara fri från datorer och tv-apparater, från internet och slösurfande.

Jag tyckte om det. Det var bondromantik.

”ledarskap handlar om att till människor kommunicera deras värde och potential så tydligt att de upptäcker dessa egenskaper hos sig själva.”

Jag blev invigd i en ny klubb idag, klubben för de som hittat den undangömda sturekatten.

Sturekatten är ett fik från 1700-talet med tillhörande brödbod. Placerat mitt i stan, bara några meter från tunnelbanan östermalmstorg hittar man detta lite hemliga och osannolika fik. Över en gård och upp ett par trappor i ett gammalt hus på Riddargatan ligger den våning där Sturekatten huserar.

Våningen var en gång ägarinnan Anna Skog och hennes syster Hildegards privata lägenhet. De flyttade in år 1941 och många av de möbler som finns på Sturekatten idag samlade systrarna ihop under en lång tid. 

På Sturekatten härskar ett glatt överdåd av stilarter och rummen har sin personliga stämning med tavlor över väggarna, virkade dukar på borden, vackra prydnadsföremål i hyllor samt sköna soffor att njuta sin fika i. I kassan står en gammal, manuell kassaapparat och bredvid står personalen klädda i traditionella vita och vackra spetsförkläden. 

Sturekatten är ett café utan bakgrundsmusik, utan hetsiga take away kunder och perfekt för lågmälda samtal.

Jag kan bidra med tron på att vi genom kommunikation kan:

lyfta fram, frigöra och ge plats åt varje människas fulla potential.

Jag tänkte att jag kanske skulle göra ännu ett försök.

Nytt år = nytt försök.

Det är märkligt det där med vanor.

Lita starka som de kan vara kan även avsaknaden av dem klinga.

Någon har sagt mig att 21 gånger behöver man göra en sak innan den fastnar och blir till en vana. Eftersom jag nu säkerligen missat 21 bloggtillfällen borde detta innebära att jag skapat mig en vana av att inte blogga. För att åter införa denna måste jag nu efter bästa kraft texta in minst 21 inlägg, sen mina damer ch herrar är vi på banan igen!